Förlossningsberättelse
Jag tänkte berätta lite om min förlossning, jag lovar, inga äckliga detaljer...
Det började redan den 7:e november, jag och Sofie hade en heldag, vi sprang runt på Ikea och shoppade, sen var vi i Heron City. Det var ganska åfrästande för kroppen och jag var helt slut när jag kom hem, men ändå började jag att tokstäda badrummet. Med tandborste(!) Ullis ringde på kvällen och när jag berättade vad jag gjorde sa hon att nu kommer bebisen att komma för jag "boade". Nej nej , inte än sa jag...
Vid midnatt gick jag på toaletten som vanligt och kissade, det var bara det att jag satt i fera minuter och SÅ kissnödig var jag inte... vattnet hade gått. Jag smsade Ullis och frågade vad jag skulle göra, ring förlossningen. Sagt och gjort, lite nervöst ringde jag och sa att jag tror att vattnet har gått. Om jag har värkar? Nej inte än.
"Gå och lägg dej och hör av dej när värkarna börjar" Jag väckte Hasse där emellan och sa att han inte behöver bli rädd men vattnet har gått...Bra sätt att väcka en blivande pappa på...Not! Han far upp ur sängen och börjar klä på sig att säger att vi måste åka in. Varför då? Jag ska sova(!) Vi försöker att sova lite, men det är ju stört omöjligt. Jag ta ett bad då värkarna har börjat och jag har ringt förlossningen igen. Än så länge är det ingen fara. Sen går jag och lägger mej på soffan och tar en alvedon i tron att det ska hjälpa...Not! (igen)
Vid 06-tiden åker vi in, då kan jag inte vara hemma längre. Vi kommer fram till Huddinge coh nu förstår jag vad Ullis och Micke menade när de sa att vi skulle åka dit inna för att "reka" . Igaraget finns förmodligen världens längsta staket som man måste gå runt...
Väl inne sätter de på mej ett sånt bälte som mäter värkar och kollar bebisen. (CTG) Värkarna kommer var fjärde minut och när de säger att jag är öpen fyra cm bryter ja nästan ihop, jag tycker att det är ju ingenting. Jag kommer få ligga är tills jag dör...
Vi får komma in på rummet som var stort som en balsal:-) En nål ska sättas i handen men jag är ju så sjukt rädd för nålar att jag ville ha "Emla", bedövningssalva på handen, men när vi väl var där så sa jag skit i det, sätt bara nålen, jag vill ha bedövning...De fick sticka på fem olika ställen för att kärlen bara sprack. Och jag svimmade inte!! Jag ville ha bedövning, men blen nedröstad:-) Hasse pratade men Ullis i telefonen och både hon, Hasse och barnmorskan sa att jag skulle prova utan. Som sagt:nedröstad! Men när jag väl fick häng på lustgasen blev det min bästa vän. Den tog bort nästan all smärta. Men Trycket fanns kvar...
Efter en timme var jag öppen fem cm och ytterligare en timme nio cm. Sen vet jag inte hur lång tid det tog innan jag var öppen helt, kanske en timme. Klockan 13 ca gick jag upp för att skynda på det sista, men jag hinner inte mer än ställa mej upp innan jag känner att hon är på väg. Nu börjar det bli läskigt. Jag blir lite rädd, men jag har Hasse vid min sida hela tiden. Han är min klippa <3
Nu tror jag på riktigt att jag ska dö, det gör så j...a ont. Barnmorskan och sköterskan får hänga på mina ben eftersom jag vill knipa ihop knäna... Efter att Alicia har "lurats" lite kommr hon ut med hela huvudet, och den känslan går inte att beskriva. Vilken frihet:-) Sen säger det bara slurp så är hela hon ute. Det gick ganska smidigt :-)
Jag blir sydd och sen kommer de underbara omtalade mackorna in:-) Gissa om jag är hungrig. Jag får ett enkelrum då Hasse åker hem till missarna på natten.
Alicia vägde 3105g och var 50cm lång.
Hasse var helt underbar hela tiden. Han peppade och gjorde allting rätt. Han som inte kan massera, gjorde helt rätt! Oj vad jag älskar honom <3
Det började redan den 7:e november, jag och Sofie hade en heldag, vi sprang runt på Ikea och shoppade, sen var vi i Heron City. Det var ganska åfrästande för kroppen och jag var helt slut när jag kom hem, men ändå började jag att tokstäda badrummet. Med tandborste(!) Ullis ringde på kvällen och när jag berättade vad jag gjorde sa hon att nu kommer bebisen att komma för jag "boade". Nej nej , inte än sa jag...
Vid midnatt gick jag på toaletten som vanligt och kissade, det var bara det att jag satt i fera minuter och SÅ kissnödig var jag inte... vattnet hade gått. Jag smsade Ullis och frågade vad jag skulle göra, ring förlossningen. Sagt och gjort, lite nervöst ringde jag och sa att jag tror att vattnet har gått. Om jag har värkar? Nej inte än.
"Gå och lägg dej och hör av dej när värkarna börjar" Jag väckte Hasse där emellan och sa att han inte behöver bli rädd men vattnet har gått...Bra sätt att väcka en blivande pappa på...Not! Han far upp ur sängen och börjar klä på sig att säger att vi måste åka in. Varför då? Jag ska sova(!) Vi försöker att sova lite, men det är ju stört omöjligt. Jag ta ett bad då värkarna har börjat och jag har ringt förlossningen igen. Än så länge är det ingen fara. Sen går jag och lägger mej på soffan och tar en alvedon i tron att det ska hjälpa...Not! (igen)
Vid 06-tiden åker vi in, då kan jag inte vara hemma längre. Vi kommer fram till Huddinge coh nu förstår jag vad Ullis och Micke menade när de sa att vi skulle åka dit inna för att "reka" . Igaraget finns förmodligen världens längsta staket som man måste gå runt...
Väl inne sätter de på mej ett sånt bälte som mäter värkar och kollar bebisen. (CTG) Värkarna kommer var fjärde minut och när de säger att jag är öpen fyra cm bryter ja nästan ihop, jag tycker att det är ju ingenting. Jag kommer få ligga är tills jag dör...
Vi får komma in på rummet som var stort som en balsal:-) En nål ska sättas i handen men jag är ju så sjukt rädd för nålar att jag ville ha "Emla", bedövningssalva på handen, men när vi väl var där så sa jag skit i det, sätt bara nålen, jag vill ha bedövning...De fick sticka på fem olika ställen för att kärlen bara sprack. Och jag svimmade inte!! Jag ville ha bedövning, men blen nedröstad:-) Hasse pratade men Ullis i telefonen och både hon, Hasse och barnmorskan sa att jag skulle prova utan. Som sagt:nedröstad! Men när jag väl fick häng på lustgasen blev det min bästa vän. Den tog bort nästan all smärta. Men Trycket fanns kvar...
Efter en timme var jag öppen fem cm och ytterligare en timme nio cm. Sen vet jag inte hur lång tid det tog innan jag var öppen helt, kanske en timme. Klockan 13 ca gick jag upp för att skynda på det sista, men jag hinner inte mer än ställa mej upp innan jag känner att hon är på väg. Nu börjar det bli läskigt. Jag blir lite rädd, men jag har Hasse vid min sida hela tiden. Han är min klippa <3
Nu tror jag på riktigt att jag ska dö, det gör så j...a ont. Barnmorskan och sköterskan får hänga på mina ben eftersom jag vill knipa ihop knäna... Efter att Alicia har "lurats" lite kommr hon ut med hela huvudet, och den känslan går inte att beskriva. Vilken frihet:-) Sen säger det bara slurp så är hela hon ute. Det gick ganska smidigt :-)
Jag blir sydd och sen kommer de underbara omtalade mackorna in:-) Gissa om jag är hungrig. Jag får ett enkelrum då Hasse åker hem till missarna på natten.
Alicia vägde 3105g och var 50cm lång.
Hasse var helt underbar hela tiden. Han peppade och gjorde allting rätt. Han som inte kan massera, gjorde helt rätt! Oj vad jag älskar honom <3
Kommentarer
Trackback
